Learning to Live

Jag har inte sovit så bra på senaste tiden.  När klockan blir 10, så får jag min andra andning.  Så jag har börjat ta vara på denna tillfälliga sömnlöshet genom att börja skriva och läsa igen. Istället för att sitta och surfa och försöka få de sömnlösa timmarna att gå, så sitter jag och skriver och är väldigt produktiv. Det är också den bästa tiden att prata med min ”smart assed” syster, som – liksom jag – är uppe under de konstigaste timmarna, (den har ju tidskillnaden något med det att göra också) Våra konversationer är utan tvivel den roligaste stunden på dagen.

Men i alla fall

Igår, så började jag fundera på mina senaste två förhållanden och helt plötsligt, två år efter det ena tagit slut .. så kom jag på detta.

A
Jag klandrade honom för allt. Kallade honom possessiv, uppbrusande och krävande (för att inte tala om alla de saker som jag inte vill skriva här). Alla dessa adjektiv var han såklart, men han var även passionerad över vad han ville. Han sa att jag sken upp varje rum jag gick in i, han älskade att sitta och titta på mig, lyssnade på vad jag sa (oftast) och la märke till alla små saker jag gjorde. Han var inte lik någon jag varit tillsammans med förut, på både gott och ont. Månaderna gick och det började bli tröttsamt – svartsjukan, temperamentet, humöret, att han alltid blev upprörd (förbannad) och ställde till en scen de få gånger jag ville umgås med tjejerna istället för honom. Han stötte bort mig genom att vara så extremt svartsjuk att allt jag ville var att spendera mer och mer tid utan honom. Men det var ju omöjligt, jag ”fick” ju inte. Så istället blev jag undvikande, kall och ville inte ens se på honom. Sex var ju inte heller att tala om. Istället attackerade jag honom för allt han gjort för att göra mig olycklig, det var ju förstås befogat. Då, när allting hände, målade jag upp honom att vara den elaka i varje situation … men var han verkligen det?

R
När jag träffade R, så kände jag att jag hade träffat någon som inte brydde sig ett så mycket om vad jag sa, vad jag tänkte, och absolut inte vem jag var ute med. Han var lite av en fyllerist dock, så det slutade med att jag inte läste så mycket längre. Min normala två-böcker-i-veckan vana blev istället två-filmer-i-veckan. Vi blev vänner genom filmer.  Jag hade en hög mur runt mig, så för mig, så var alltid väldigt ytligt. Ibland så gick vi ut och åt middag, men det var väldigt sällan att se oss två ute tillsammans. Oftast så var vi bara i hans lägenhet, vi drack, rökte, tittade på filmer och hade mindblowing sex. Vi pratade inte så mycket om oss själva och det var skönt att ha någon som inte frågade frågor utan bara fanns där, när som helst. Han frågade aldrig om A, den enda gången han visade någon tendens till att vara svartsjuk var när A ringde 6 ggr från Irak och jag tillslut stängde av telefonen. R frågade då vem det var och varför han ringde. När jag sa att jag inte ville prata om det, så accepterade han det. När jag var tvungen att åka hem till Sverige, så blev han avvikande – jag tänkte inte mer på det, det var inte förrän senare han erkände att han börjat falla för mig och hade blivit jätte ledsen när jag sagt att jag varit tvungen att åka. Men det är en annan historia.

Kärlek är kärlek och lust är lust, och när någon av dessa kommer i obalans, så sjunker din själs-omsättning. De senaste åren har handlat om att hitta rätt igen. De har handlat om förändringar, och även fast jag gärna vill komma i de ”där” jeansen igen – så är jag mer fokuserad på att hitta balansen, ett bättre jobb, att förbättra mitt förhållande med min familj och mina vänner, och lära mig att bli mer säker och stark i vem jag är, vad jag kan och våga lita på mig själv.

Den här gången, så kommer ingen att stoppa mig. Det kommer att ordna sig!

För ett par kvällar sen, så hade jag en dröm att jag var gravid. Det är inte helt ovanligt – faktum är att jag har dem ganska ofta. I drömmen så blir jag först panikslagen och sen vänjer jag mig snabbt vid iden, men på grund av att mitt undermedvetna (under starkt inflytande av biologiska-klockor) bestämmer, så vaknar jag ofta besviken att jag faktiskt inte är det.  Och så fortsätter det. Men, den här gången var drömmen – förbryllande – minst sagt.

I veckans så, du är gravid, har du någon ide om vem pappan kan vara? dröm, så kom den lyckliga upptäckten när jag var fem månader. FEM månader. Fem månader av drinkar, öl, vin och cigaretter. Jag var utom mig själv.

”Jag har förstört bebisen!”

Drömmen hade blivit mardröm. För tidigt född! Fetal Alcohol Syndrome! Extra ben! När jag vaknade och insåg att jag inte var gravid – och att jag inte hade förstört bebisen – så var jag så lättad. Skuldkänslorna hade vunnit över biologin! Men jag är säker på att det blir en omgång till.

Vi snabbspolar fram till häromveckan när jag såg ”An Inconvenient Truth”. Jag försöker leva hälsosamt och återvinna och allt sådant, men när jag såg filmen så skrämde Al Gore skiten ut mig.

”Jag har förstörts planeten!”

Ok, kanske inte jag – ensam. Jag menar, vad jag delar med mig i from av hårspray och hushållspapper är långt, långt under genomsnittet. Men överlag, så har vi gjort väldigt förstörande saker mot vår planet och nu håller isbjörnarna på att drunkna. Visst, alla andra saker som händer, hemskare saker, sjönk också in i mitt undermedvetna, men det är isbjörnarnas öde jag inte kan komma över. Al Gore, du är en smart snubbe du.

Det är allt jag kan tänka på. Isbjörnarna och hur havet kommer svälja miljoner av människor när Antarktis smälter för att Amerikanska bilföretag är för lata och själviska och förödelsen av skogarna av all småkryp, för att vi inte har haft en ordentlig vinter på länge. Det värsta är, det är ingenting jag kan vakna upp ifrån och säga

”Phew! jag har inte förstört bebisen! Häll upp en till drink!”

Det gör mig väldigt upprörd!

Sanningen är att jag försöker att undvika att bry mig om saker som jag inte kan fixa själv, nu på en gång. Känslomässigt, så tror jag inte att jag är rätt person för att ha en orsak att jobba för. Jag har inte förmågan att se att de små saker jag gör kan påverka allting i större förmåga och då blir jag överväldigad.

Ni vet, hela den där ”tänk globalt – jobba lokalt” – grejjen.  Men, jag kan ändra mig! Så här är mitt första försök. Jag har redan bytt alla mina lampor mot energisnåla lampor och så säger jag till er alla

SE FILMEN!

Men gör det inte för min skull, gör det för isbjörnarna!

Tisdag igen, snart är ännu en helg här – och den kommer flyga förbi lika fort som den kom hit. Det är galet, hur fort tiden går och ändå får jag ingenting gjort.

Jag har en lista av saker jag bör göra, men istället för att ta bort saker från listan, så är det bara nya saker som läggs till. I mångfald. Så fort jag känner att jag kan ta bort något från min lista, så inser jag omedelbart att fyra nya saker har kommit till den. Fan! Hur ska jag kunna ta det lugnt och leva, när allt jag kan göra är att tänka på hur jag ska klara mig genom dagen. Och vädret här hjälper inte heller. Regn, regn och vänta – sa jag REGN!!!

Personen i Egypten som uppfann paraplyet skulle ha skjutits, och uppfinningen skulle ha grävts ner med honom/henne. För om det hade hänt, så hade vi säkerligen haft något bättre sätt att hålla oss torra från regnet än ett jävla paraply.

Jag hatar paraplyer!

De gör ingenting. Jo, vänta, de håller mitt huvud torrt – det är det enda. Tack du fina paraply, för att du håller min huvud torrt, tack!  Vad skulle jag göra utan dig?!  Oh, de är även bra för att hugga folk med när man går med dem, öppna eller stängda, det spelar ingen roll, om någon i din omgivning har ett paraply, akta dig!

Men en allmän fråga, har du någonsin använt ett paraply – och lyckats hålla dig torr?

NEJ!

För att de suger. De gör inte vad de borde göra – vilket är hålla dig torr. Varje gång det regnar och jag går med detta fantastiska paraply, så ser det ut som jag precis tagit mina kläder ut ur tvättmaskinen. Byxbenen är genomblöta och armarna likaså, men inte mitt huvud såklart!

Någon borde hitta på något bättre som faktiskt fungerar, något som håller hela dig torr. Helst ska det inte klassas som ett dödligt vapen när du går omkring på gatorna heller.

Galna människor! Jävla regn! Jag behöver sol!

Jag hade en konversation med min vän häromkvällen. Vi pratade om att jag inte vill vara här och att jag skulle vilja packa mina saker och åka någonstans. Då säger hon, med tårar i ögonen;

”jag skulle inte bli förvånad om du gör det, du har gjort det en gång förut!”

Jag blev stum och var tvungen att tänka efter.  Visst, jag packade och åkte. Drygt en månad efter jag sökt till HPU, så åkte jag. Jag gjorde vad jag behövde göra, jag var tvungen att åka ifrån allting här, minnen och alla människor. Men var det själviskt?  När jag ser tillbaka och när jag hör hennes historia, så inser jag att det var det. Väldigt själviskt. Jag visste inte att hon hade känt sig så övergiven som hon gjorde.

Nu är det annorlunda dock. Under dessa år jag varit hemma har vi kommit närmare varandra och nu är vi som systrar, och det finns ingen chans att jag kan tänka mig ett liv utan henne vid min sida, och det finns ingen chans att jag skulle ”packa och åka” nu, och det sa jag till henne;

”Men det är annorlunda nu.  Jag skulle aldrig kunna bara packa och åka och lämna dig. Jag vet inte, men det kommer inte hända!”

Det finns inte ord att beskriva hur mycket jag älskar min vän. Det finns endast ett fåtal personer som jag kan lita på, jag kan räkna dem på en hand – en halv hand till och med.  Och det är ungefär lika många personer som jag kan säga känner mig, utan och innan. De är de som har sett mig gråta, sett mina upp och nedgångar.  Jag vet, jag är så bra att låtsas och spela att ingenting berör mig eller påverkar mig, när faktum är att allting berör och påverkar mig. Endast de få människor som känner mig kan se hur det ligger till (och ibland kan inte ens de göra det).  Jag är inte en väldigt öppen person, jag delar inte med mig av känslor och tankar hur som helst. Delar jag med mig, så är jag väldigt selektiv på vad jag säger och vem jag säger det till.

Jag vet egentligen inte varför, det har alltid varit så. Det kan ha något med att göra att vetskapen om att de människor som känner dig bäst, har makten av såra dig mest. Jag låter inte folk komma för nära, för jag vill inte bli besviken och sårad.

Men

Jag lovade min vän att jag ska berätta allt om allt för henne. Även om det är en liten sak för mig, obetydligt till och med, så ska jag berätta det för henne … för att de små obetydliga sakerna betyder massor för henne.

Så vännen, du vet vem du är, jag älskar dig.  Mer än ord kan beskriva. Jag kommer alltid finnas här för dig!

xoxo

Jag tycker att jag förstår det mesta inom dagens teknologi .

Jag förstår att det inte verkar så, då layouten på den här bloggen är ungefär lika intressant som att Take That har gjort en ny skiva tillsammans. Den enda orsaken till att den (layouten) är så enkel är för att jag är lat. Men andra saker, som TV, Telefoner osv, det förstår jag mig på.

Men, det finns folk som inte förstår detta för fem öre.

Jag skyller inte på deras inkompetens, ibland kan saker vara frustrerande och komplicerande, men människor som inte förstår sig på saker är väldigt roliga att titta på.

Min favorit är snubben som pratar så högt i sin telefon som att personen han pratar med är I telefonen. Ni vet vad jag menar, ni har alla sett denna personen. Det är lika roligt varje gång.

Personen som håller i telefonen ser alltid lika förvirrad ut, stirrar på telefonen – en armslängd bort – och lyssnar frenetiskt medan han ser ut som om någon precis bad honom att förklara varför folk är republikaner. Sen, när det är hans tur att prata, så skriker han – såklart – in i telefonen. Han håller inte telefonen mot örat, han håller bara mikrofon-delen nära munnen och skriker om hur ”hon vet aldrig när hon ska hålla käften, det är bättre att vara tyst än att säga för mycket.”

Jag har aldrig förstått detta, varför folk gör så, men det är samma scenario nästan varje dag.

Personligen tycker jag, att om du är övertygad om att personen som du pratar med faktiskt är fast i telefonen, så en bättre strategi vara att viska? Varför skrika på en person som är inklämd i ”den Lilla Telefon Världen” när det inte finns några som helst tvivel att han redan är irriterad på att sitta fast där.  Hans TV måste vara lika stor som ett riskorn, att du skriker på honom kommer inte ändra något.

Men, det är så vissa gör. De skriker, och sen håller de telefonen en bit bort och väntar på personen i andra änden att skrika tillbaka, vilket de gör såklart – för nu är den personen sur för att den första personen skrek på honom.

Ibland tänker jag att jag ska vara snäll och förklara för de här människorna att människan som de pratar med faktiskt inte är i telefonen och de kanske istället bör fundera på att skriva ett brev istället för att bete sig som en komplett jubel-idiot, men det gör jag inte.

Det är roligare att sitta där, titta på dem, skratta åt dem och sen skriva om det här.

Jag har foton överallt i min lägenhet. I bokhyllan, på kylen, i fönstret, i ramar på väggen. Största delen av dem är i samma ramar som de har varit i sen jag gick på college, burna från rum till rum på campus och nu till min lägenhet här i Sthlm.

Jag har inte tänkt på dem så mycket. Men, med lite hjälp från en vän, så har jag insett att förutom bilderna på mig och min syster, så är resterande av bilderna på folk jag inte träffar längre. Mestadels är pga av avståndet, då de flesta av dem bor i USA, men jag är inte så säker på att jag skulle träffa dem hela tiden även om vi bodde på samma ställe.

Det är lite förbluffande att se sig omkring och inse att ansiktena som tittar tillbaks på dig, inte är i ditt liv längre. I alla fall inte på samma sätt.

Vad som är ännu mer förargligt, är att gruppen av människor som jag anser är mina närmaste vänner idag, inte är i ett enda av dessa kort (det var det som min vän tog upp häromdagen).

Jag tror det är något som vi kämpar med i tonåren. Tiden av förändring. Dagarna man kunde knacka på en grannes dörr och hitta en omedelbar vän är långt bort. Nuförtiden finns det inga kurser, klubbar eller praktikjobb som har din bästa vän som en extra bonus.

Istället, så går vi separata vägar för att följa våra drömmar. Vi har arbets-scheman som förhindrar oss att ha någon som helst social kontakt under arbetsveckan, förutom med dina arbetskollegor, som på ett sätt har blivit dina bästa vänner både på – och utanför – jobbet. På ett sätt, så har kontoret blivit ditt nya ”dorm”, men med mer ansvar och mindre tid för lek och trams. Dina arbetskollegor är de personer som du spenderar den mesta av din tid med, dem som du går igenom livets upp och ner gångar, och även allt däremellan.

En av mina bästa vänner är en tjej som jag träffade på jobbet för 7 år sen, och vi blev nära vänner nästan på en gång. Men idag, så är vi så upptagna med olika jobb och livet i allmänhet att vi knappt ser varandra längre. (men vi pratar iaf i telefon nästan varje dag).

Ett liv som tjejerna i Sex and The City har, med sagolika liv, sagolika karriärer och tiden att fortfarande dagligen umgås och skvallra om allt mellan himmel och gjort skulle vara det ultimata. Men, i verkligheten, så kommer dessa möjligheter väldigt sällan. Sorgligt men sant, för vi behöver våra vänner och dessa stunder mer än någonsin. Men när vi slängs in i vuxenlivet så är det desto svårare att behålla dessa band. Jag vet inte om vi förlorar vår förmåga att skapa nya vänskapsband, eller om vi förlorar vår möjlighet att hitta dem.

Vad det än är, vänskapsbanden som brutits och är borta, är mer uppenbara ju mer åren går.

Ok, om jag nu ska starta en ny blogg (igen – och den här gången på Svenska) så tänkte jag att det är bäst att jag berättar lite för mina kära läsare om mig själv.  Denna blog är ett försök att bli av med alla dessa tankar som dagligen snurrar runt i mitt huvud och är grunden till min svamlande persona. Här är 10 fakta om mig och mitt liv, som ni med all säkerhet måste veta.

• Jag bor i Stockholm och jag har ett jobb som betalar räkningarna. Men det finns dagar då jag önskar att en riddare skulle komma på sin vita springare och ta mig långt härifrån – eller iaf tjäna mer pengar än vad mig så att jag inte behöver jobba och oroa mig så mycket.  Jag vet att det är det mest ofeministiska man kan säga i dagens Svenska samhälle, men det är sanningen – så det så!
• Jag försöker att överleva mig själv mig varje dag. Jag kan vara lite för ärlig ibland och lite för butter ibland, så att bara klara mig igenom det är ett jobb i sig själv.  Men egentligen är jag väldigt trevlig, jag lovar.
• Jag bor själv. Jag har alltid sagt att jag inte skulle klara av det, men här är jag. Och jag älskar det! Så länge jag har min soffa, mitt glas vin och några filmer så är jag nöjd.
• Jag dejtar helst inte. Faktum är, att jag inte ens gillar tanken på att springa på dejter. Jag har varit i, och stannat kvar, i förhållanden längre än jag borde haft för att jag inte ville tänka på tanken att dejta igen. Jag kan räkna mina seriösa förhållanden på en hand och antalet folk jag gått på en dejt med på två händer.
• Jag älskar att organisera saker. Jag får en euoforisk känsla när jag öppnar ett låda/garderob/dörr och allting är där det ska vara.
• Vad jag gillar; Vin, Bloggar, Skratt, Träna, Läsa, Skriva, Måla mm
• Vad jag ogillar; folk som går långsamt, folk som stannar mitt i vägen, tunnelbanan under rusningstrafik, regn, kött, mm
• Jag blir äcklad vid tanken på att sätta mig i en hot-tub och Jacuzzi. Det enda jag kan tänka på är alla baciller som har legat och frodats inne i rören och kommer ut när man sätter igång bubblorna. Usch!
• Jag är en väldigt lojal vän. Det är bara ett få personer som jag anser vara ”livslånga” vänner, och deras vänskap är den största gåvan i mitt liv.
• Jag är lite av en ensamvarg. Jag gillar att vara själv, då jag finner det avkopplande.

Det var väl det viktigaste ni bör veta om mig.  Hur resten kommer att se ut och vad som kommer sen, återstår att se.

Enjoy!